Myckelåsens skytteförening har en gammal historia. Den kom till före första världskriget, den fanns 1912. Första skjutbanan var i Välje, nedanför det som senare kom att bli Johan Nilssons hemman. Medlemmarna kom från Myckelåsen ,Välje, Getåsen och Böle.

Skjutbanan flyttades till Myckelåsen i början av andra världskriget, runt 1940, exakt vilket år vet jag inte. Den nya banan byggdes på åsen nere i Kvarnänge. Där var gammal ängsmark och ingen skog var i vägen. Marken arrenderades på 50 år. Det blev en helt modern anläggning. I markörgraven fanns hissar för tavlorna och telefon för att hålla kontakt mellan skjutvallarna och markörgraven. Tre skjutvallar byggdes på 100, 200 och 300 meter.

Det var en livaktig förening. Det finns inga protokoll bevarade som kan tala om för oss hur många medlemmar skytteföreningen hade men på det årskort som Olle Persson löste 1943 kan vi se att han var nr 37 det året.

Varje söndag under säsongen åkte man "droska", taxi för att delta i fältskjutningar. Ibland räckte det inte med en droska. Många blev mycket bra skyttar, Stig Johansson var en, Anders Kavallin en annan.

Vapnet man använde var det militära standardvapnet Mauser mod. 96 och det var oftast hemvärnet som fick stå för fiolerna. Olle Wall i Månsåsen var hemvärnschef. Ett gott skäl för att gå med i hemvärnet var att man fick ett eget vapen och tillgång till billig ammunition. De hemvärnsövningar man måste delta i var inte betungande.

Mausern kom också att användas i jakten. I slutet på 1920-talet kom de första repeterstudsarna för jakt från Tyskland och de kom också att kallas för tyskstudsare. Men det dominerande vapnet var enskottsvapnet Remington mod. 12,7 mm. och senare mod. 8 mm. Mausern var när det gällde räckvidd och precision helt överlägsen Remingtongeväret och det hände nog att man filade av spetsen på kulorna och använde den i älgjakten på långa håll. Inte helt riskfritt och med dålig skottverkan när man träffade. Det har funnits tider då man kunnat försörja sig på ekorrjakt och då var Mausern användbar. För toppskytte på tjäder var den ett utmärkt vapen.

Den nya skjutbanan fick en kort historia, utflyttningen tog riktig fart på 1950-talet, det blev inte så många kvar som var intresserad av skytte och mot slutet på decenniet var banan litet använd.

När Kalle Nordman så odlade upp Kvaränge till åkermark togs skjutvallarna på 100 och 200 meter bort och det fanns ingen fungerande förening kvar. Banan kom sen att användas av dem behövde övningsskjuta inför älgjakten.

Men det är länge sen nu. Skogen har vandrat in, över den stora vall som var kulfång och över markörgraven. Vet man inte var det är ser man det inte.